Några tankar om kärlek

Kärleken är svår att ge och svår att ta. Ändå längtar vi alla mycket efter den. Men rädslan hindrar oss från att våga.
Hårdheten dominerar som en ogenomtränglig mur runt rädslan. Det mjuka som släpps fram med kärleken kan öpnna muren och blotta själens djup och längtan. Det gör oss tveksamma, rädda, osäkra om vi vågar. Vi längtar efter kärlek men dess skörhet skrämmer oss.
Det kanske måste vara så? Det har väl alltid varit så? Eller kanske kräver sann kärlek sant mod?

Vem ger kärlek utan förbehåll? Hur ofta ger vi andra människor kärlek utan krav eller förhoppningar på motprestationer?
Varför vågar vi så sällan ta emot kärlek? Är det för att vi inte vet vad meningen är eller för att vi inte vet vad det ska leda till, eller är det vad vi tror att det ska leda till som gör oss rädda? Eller är det kanske för att vi är rädda för att det förväntas att vi måste ge något tillbaka?

Är kärlekens skörhet dess styrka? Är det kärlekens skörhet som gör att vi skyddar den så väl? Är vi rädda att släppa fram den, för att den kan göras illa?

Kärlek kan vara så mycket: tolerans, förlåtelse och försoning, hopp, mening och gemenskap,
ömhet, längtan, lycka och åtrå.
Är kärlek till ens ovänner den största kärlekshandlingen?

Kärleken måste förstås, den måste ges bort och tas emot. Kärleken är mer än ord. Den är äkthet och handling.

Förutsättningen för fred på jorden är kärlek i människors hjärtan. Kan vi någonsin nå dit?

Det måste vara kärleken - inte dömandet - som förenar oss troende.

När alla strider har utkämpats, krutröken lagt sig och stormen bedarrat - då står kärleken där som den slutliga segraren.
Kärleken övervinner allt.