måndag 16 november 2009

Vi är många som vill stoppa hemlösheten - men vi kan bli fler

Det finns ett väldigt stort engagemang och ett starkt folkligt stöd för att hemlösa medmänniskor ska få tak över huvudet och drägliga liv.
Nu är vi drygt 20 000 medlemmar i våra fem Stoppa hemlöshetengrupper.
Vi är över 4 500 fans på fanssidan, och vi är mer än 400 medlemmar i föreningen Stoppa hemlösheten.

Det har skrivits flera hundratals inlägg, det pågår en massa diskussioner, det har lagts in länkar med bilder och filmer.
Vi har fått upp affischer i ett 40-tal kommuner och vi säljer kampanjknappar runt om i Sverige.

Vi syns och hörs. Det är viktigt. Och ju fler vi blir desto bättre blir möjligheten att frågan om hemlöshet blir en av de stora valfrågorna i nästa års valrörelse.

Har du tid och möjlighet, så var med och arbeta för att vi ska bli ännu fler!

På vänster sida under bilden på fanssidan står ”föreslå för vänner”. Klicka där och bjud enkelt in dina vänner. http://www.facebook.com/pages/Stockholm-Sweden/Stoppa-Hemlosheten/119471627130

Är du inte med i någon grupp, så gå med i Stoppa hemlösheten 5 och bjud sedan gärna in dina vänner. http://www.facebook.com/david.rutstrom?v=app_2347471856&ref=profile#/group.php?gid=109506142711

David Rutström

1 kommentar:

  1. Alla vill. Vem du än frågar så är de flesta rörande överens: Någonting måste göras åt hemlösheten. Politiker, tjänsteman, frivilligorganisationer, kyrkliga samfund och privatpersoner. Alla kråmar de sig och vrider på sig. Och de säger samma sak, om och om: Det här är absolut oacceptabelt i ett civiliserat samhälle! Sen blir det tyst. Tiden går. Och välviljans klocka tickar....Sen händer det inte mer i frågan.
    Bara i Stockholm har det i år, utifrån vad jag fått veta, dött minst ett tiotal av de vi vanligtvis förknippar med riktigt ”hemlösa”. En definition som det visserligen är ganska svårt att få grepp om. När en ”hemlös” exempelvis placeras in i en bostadspolitisk åtgärd så plockar man ut den människan från en statistik och placerar in den i en annan.
    Enligt socialstyrelsens definition är den officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”. Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation.
    Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är c:a 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor. De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar.
    Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader?
    Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andra handskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa” Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa"
    Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar.
    Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik.

    I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant. De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas . Hamnar du en gång i klorna på de tjänstemän som sitter där för att ”hjälpa” dig så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem.
    Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som det söks pengar på. Den grupp som stigmatiseras. Det vill säga de som vi tycker så fruktansvärt synd om.
    Vårt lands hemlösa och fattiga!


    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

    SvaraRadera